USA
Ibland burkar jag scrolla igenom arkiven på min gamla blogg som jag hade när jag var i Usa. Alla minnen kommer tillbaka, alla händelser och människor. Jag kan nästan komma på mig att sitta och le, men samtidigt får jag något ut av en klump i magen. Det känns nästan som ångest. Det där var ju mitt liv. Min vardag, min familj och mina vänner. Allt som betytt så mycket för mig är nu borta.
Jag kommer så väl ihåg det när jag skulle åka hem. Jag satt vid min gate och grät, tårarna bokstavligen sprutade. Det var som om det inte fanns något stopp. Jag satt och skakade, vilket resluterade i hetsgråt. Jag har aldrig varit bra på att avsluta kapitel samt att säga hej då. Det fick jag ett rejält kvitto på då.
Jag kommer ihåg att jag tänkte, nu är det över. Allt är borta. Människor som jag bekantat mig under året skulle jag kanske aldrig se någonsin igen. För vissa skulle jag bara vara ett minne. För vardagen och livet går vidare. Visst går det att hålla kontakt, men livet kommer oftast i mellan, och därav tappas kontakt.
Jag tror att det var de som skrämde mig mest, att bli bortglömmen, Att ingen skulle komma ihåg mig eller sakna mig. Det låter självsikt men det är sån jag är. För att jag är en person som tänker , jag saknar och jag bryr mig.
Tillslut ropades det ut i högtalarna att mitt flight hade börjat boarda. Med rödspränga ögon och luvan på satte jag mig senare på min plats. Medans tårarna fortfarnade rann ner för mina kinder somnade jag.
Timmar senare vaknade jag av att vi hade landat i New York, mina kinder var fortfarande fuktiga.
Det är så sjukt att människor kan sätta sådana spår hos en själv. Att person man lärt känna på så kort tid kan betyda så mycket för en. Främlignar som blir nära vänner. Det är något fint, något vackert. Något man ska ta tillvara på.
Jag kommer så väl ihåg det när jag skulle åka hem. Jag satt vid min gate och grät, tårarna bokstavligen sprutade. Det var som om det inte fanns något stopp. Jag satt och skakade, vilket resluterade i hetsgråt. Jag har aldrig varit bra på att avsluta kapitel samt att säga hej då. Det fick jag ett rejält kvitto på då.
Jag kommer ihåg att jag tänkte, nu är det över. Allt är borta. Människor som jag bekantat mig under året skulle jag kanske aldrig se någonsin igen. För vissa skulle jag bara vara ett minne. För vardagen och livet går vidare. Visst går det att hålla kontakt, men livet kommer oftast i mellan, och därav tappas kontakt.
Jag tror att det var de som skrämde mig mest, att bli bortglömmen, Att ingen skulle komma ihåg mig eller sakna mig. Det låter självsikt men det är sån jag är. För att jag är en person som tänker , jag saknar och jag bryr mig.
Tillslut ropades det ut i högtalarna att mitt flight hade börjat boarda. Med rödspränga ögon och luvan på satte jag mig senare på min plats. Medans tårarna fortfarnade rann ner för mina kinder somnade jag.
Timmar senare vaknade jag av att vi hade landat i New York, mina kinder var fortfarande fuktiga.
Det är så sjukt att människor kan sätta sådana spår hos en själv. Att person man lärt känna på så kort tid kan betyda så mycket för en. Främlignar som blir nära vänner. Det är något fint, något vackert. Något man ska ta tillvara på.
Världens bästa vänner