Släppa taget
Jag har tänkt på en sak. Varför håller man fast något som sårar en? Varför envisas man att dra ut på något så långt tills det inte är hållbart längre. Jag har många gånger fått höra från kompisar "dra dig ut nu Johanna, du kommer bara bli sårad i slutändan". Jag brukar bara nicka och instämma, men vad fan. Jag gör ju aldrig det? Jag ska alltid hålla på att dra ut på saker, väl medveten om att snart kommer smällen. En smäll som kommer såra så djubt och sätta spår i mitt hjärta, ett bra jävla tag framöver. Det värsta är att jag låter det hända, jag låter någon annan såra mig.
Jag tror att jag måste börja värdesätta mig mer i olika situationer, vara lite självisk. Jag är en person som bryr mig otroligt mycket om andra, för mycket. Jag vill ofta kriga mig igenom situationer och förändra killar till det bättre. Göra det omöjliga till möjligt. I sådana situationer glömmer jag bort mig själv, jag glömmer att lägga fokus på lilla mig. Sånt är inte bra, för om något sedan går snett lägger jag all skuld på mig själv. Känner mig ynklig och liten, nästan synd om mig själv. När allt igentligen handlar om att jag måste värdesätta. Jag måste stärka min relation till mig, för det är faktiskt den viktigaste relationen med har i livet. Den som man har med sig själv.
Jag tror att jag måste börja värdesätta mig mer i olika situationer, vara lite självisk. Jag är en person som bryr mig otroligt mycket om andra, för mycket. Jag vill ofta kriga mig igenom situationer och förändra killar till det bättre. Göra det omöjliga till möjligt. I sådana situationer glömmer jag bort mig själv, jag glömmer att lägga fokus på lilla mig. Sånt är inte bra, för om något sedan går snett lägger jag all skuld på mig själv. Känner mig ynklig och liten, nästan synd om mig själv. När allt igentligen handlar om att jag måste värdesätta. Jag måste stärka min relation till mig, för det är faktiskt den viktigaste relationen med har i livet. Den som man har med sig själv.